Den stekta strömmingen

Någon gång i tonåren började jag och min jämnåriga styvsyster hjälpa till hemma genom att laga mat en gång i veckan. Jag brukade då passa på att laga sådant som annars inte serverades hemmavid, t.ex stekta strömmingsflundror. Har sedan dess lagat det till och från under livet lite beroende på köksfläktens beskaffenhet och middagssällskapets inställning till benen. Men hur definieras strömmingen, vad skiljer den från de andra fiskarna av samma art, de stora som heter sill? Den rent geografiska gränsen mellan strömming och sill är hårfin, enligt ett kungligt påbud från 1500-talet skall sill fångad öster om en linje mellan Kalmar och den polska kusten kallas strömming. Det är klart att det även finns morfologiska och näringsmässiga skillnader, ju längre norrut i Östersjön fisken lever desto mindre blir den och strömmingen är dessutom mindre fet än sillen.

Helt utan fett är den däremot inte, och fetthalten är indirekt kopplat till dess dåliga ställning som livsmedel i Europa. Fettet är nämligen en förutsättning för att det i fisken skall kunna finnas så höga halter av dioxiner att den inte anses tjänlig som människoföda, och de enda länder inom EU som har undantag från denna regel är Sverige och Finland. Att ländernas livsmedelsverk informerar medborgarna om hur ofta man kan äta Östersjöfisk är en av förutsättningarna för undantaget, och man bör inte stirra sig blind på problemen med feta fiskar så till den grad att man glömmer dess positiva effekter.
Mitt livs absolut bästa stekta strömming åt jag faktiskt just i Finland, på restaurang Seahorse i Helsingfors. Där var det dock inte strömmingsflundror av den typ jag själv brukar laga som serverades utan istället små hela strömmingar stekta så fenorna var krispiga som potatischips. Färskheten dessa krispiga små krabater uppvisade är svårslagen och jag rekommenderar alla strömmingsälskare som är i Helsingfors att besöka Seahorse.
Dylika hela strömmingar hittar man dock inte i Göteborgs fiskdiskar. Men visst är det mumsigt med strömmingsflundror, för dagen fyllda med finskuren gräslök och panerade i rågmjöl. Potatismos och brynt smör är ju närmast obligatoriskt till strömming men som grädde på moset blev det idag dessutom lite citronsauterad fänkål som tillbehör som alternativ till de rårörda lingonen. På hela taget ännu en lyckad måltid ur Palsternackans gastronomarium, till och med hustrun, hushållets strömmingsskeptiker, tyckte det var riktigt bra.
På morgondagens meny står ”Grönkålssoppan med de förlorade äggen”.

Annonser

Om palsternackan

Mat- och dryckesintresserad exilgöteborgare, deltagare i första upplagan av Sveriges Mästerkock.
Det här inlägget postades i Gastronomarium. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Den stekta strömmingen

  1. Bona skriver:

    Gläder mig att höra om strömmingen på Seahorse (även känt som ”Sikala”, d.v.s. svinstian). En annan liknande rätt det kan vara skäl att prova på här är friterade ”mujkor” d.v.s. siklöjor. Restaurang Cella och Bullman i Berghäll gör prisvärda och hyggliga portioner av manlig storlek. Tycker f.ö. själv att det är en ENORM skillnad mellan färdigsrensad (maskinvrängd och lite uttorkad, sällan pinfärsk) och hel strömming, som man själv kan rensa, absolut värt besväret!

  2. Karinko skriver:

    Jaaaa seahorseströmmingen är ff en av de bästa matupplevelser jag haft. Men- mkt sunkig restaurang, förstår tillmälet svinstian.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s