Det småländska isterbandet – Akvavitflamberat och med den stuvade potatisen

Jag är ganska svag för isterband och jag tillhör dem som föredrar tämligen syrliga sådana. Med traditionell tillverkning får man det resultatet genom en långsam mjölksyrejäsning men bland dagens större charkfabrikanter verkar inte intresset av att tillverka de syrligare typerna vara särskilt stort, låt det vara osagt huruvida det beror på att det går långsamt eller att de osyrliga liknar vanlig korv mer i smak och försäljningssiffror. Å andra sidan är det inte så dumt med konventionella isterband heller. Hemma hos oss har isterband med stuvad potatis framför allt kommit att bli en sommarrätt, och då skall det naturligtvis vara färskpotatis stuvad med dill! När det gäller den senare, och för den delen även andra färska örtkryddor, vill jag slå ett slag för ”snittkryddor”, vare sig det gäller de traditionella buntarna i vatten eller de plastförpackade som dykt upp i en del butiker. Jämfört med sina kusiner i krukor uppfattar jag de skurna som betydligt mer aromatiska. Även om krukkryddorna skänkt oss betydligt större variation av örter än det klassiska triumviratet gräslök-dill-persilja får jag intrycket att de är väl hårt drivna för att ge de smakexplosioner man förväntar sig.

Att akvavitflambera isterband är något jag inte provat men instinktivt låter det ju som en bra idé. Smakerna kan förväntas harmonisera och flambering är barnsligt roligt för såväl flambör som gäster. Behållningen i detta fall visade sig primärt vara av underhållningskaraktär, smakmässigt lämnade flamberingen blott en lätt doft av eld utan egentliga spår av akvavit. Experimentet tål dock att göras om, och då skall isterbanden plockas ur pannan där de stekts så inte spriten späds ut i fettet.
Gott smakade det i vart fall med rikligt med dillstuvad potatis, senap, Oceanbryggeriets ljusa och en liten O.P. När man slöt ögonen kändes det nästan som en ljum sommarkväll, möjligen undantaget att stuvningen natuligt nog ej var på färskpotatis.
I morgon rör vi oss från Småland till Italien, i det att det i Palsternackan står
Saltimbocca alla San Marino.

Annonser

Om palsternackan

Mat- och dryckesintresserad exilgöteborgare, deltagare i första upplagan av Sveriges Mästerkock.
Det här inlägget postades i Gastronomarium. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s