Den frästa böcklingen med grädden som får koka in

Böckling, d.v.s. rökt sill eller strömming, är ett ord inlånat från holländskan där det betyder ”liten bock”, något vissa påstår kan komma från den bocklika lukt en nyrökt böckling sprider i omgivningen. Själv har jag tyvärr ej ännu fått möjligheten att dofta på nyrökt böckling men kan tänka mig att den såväl doftar som smakar ypperligt, fortfarande varm och mör efter rökningen. Det är i vart fall min enkla erfarenhet av att varmröka fisk i lilla röklådan hemmavid att den får en helt annan smak och konsistens än den vanliga som hunnit kallna och ligga till sig. Det var med säkerhet just nyrökt böckling John Ajvide Lindqvist, en av mina favoritförfattare, skrev om i romanen Människohamn. ”Om det kunde vara trögt att sälja strömmingen, gick böcklingen åt i ett nafs när pappa vid sällsynta tillfällen tog sig för att elda igång röken. Badisarna var som galna i böcklingen och pappas analys var att de höll den för pittoresk.”
När jag själv turistar är det snarare regel än undantag att jag söker äkta, genuina på platsen jag besöker och jag kan förstå om ”badisarna” var tokiga i nyrökt strömming precis som jag blivit helt uppslukad att äta vad lokalbefolkningen äter, inte minst frukostmaten uppfattar jag definierar matkulturen på en plats. Det spelar ingen roll om det är pannkakor, bacon, smör, lönnsirap och svagt kaffe i New York, panino med espresso och omgivningens cigarettrök i Parma eller, absoluta favoriten, tortilla på en baskisk bar med txakolidrickade basker i basker och en yngling som spelar flipper och röker på längre in i lokalen. Oklart vad som gjorde att just den omeletten smakade så bra men genuint kändes det så in i bänken.
Genuint murrigt mumsig måste maten ”fräst böckling med grädde som får koka in” i vart fall betecknas som. Kände att det inte var mycket att be för en afton då man är ensam hemma med en förkyld, sovande dotter och med ”På spåret” på burken. Tog sålunda en rejäl klick smör och fräste en skivad schalottenlök och sedermera även den rensade böcklingen. Det var nog närmare en deciliter vispgrädde som landade i pannan och när den kokat in gled lite skivad salladslök och en knippa dill ned i pannan. Tänkte först att det skulle räcka med potatis som tillbehör men knäckebröd, smör och en välhumlad amerikansk ale lyfte rätten till nya höjder. En skvätt av mammas hemkryddade gråbobrännvin satte spiken i kistan. Nu var det förvisso överjäst öl som konsumerades men dagens Palsternacksrätt landar ändå mjukt och behagligt i den kategori föda jag brukar betitla pilsnerkäk. God mat som blir ännu godare med öl, oavsett sällskapet.


Imorgon blir det mer av såväl öl och sällskap som pilsnerkäk ety det är raggmunk med fläsk till lunch och utgång med delar av SMK-gänget till middag.

Annonser

Om palsternackan

Mat- och dryckesintresserad exilgöteborgare, deltagare i första upplagan av Sveriges Mästerkock.
Det här inlägget postades i Gastronomarium. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Den frästa böcklingen med grädden som får koka in

  1. Karinko skriver:

    Vi har ju ff lamminälvorna kvar i frysen till dig klantigt nog. Ser att njuren skulle kommit väl till pass här framöver. Och tack för senast. Sonen citerar numera ”gamgamgam” när något är gott.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s