Njurpajen Torbjörn – med lilla portvinsdutten

Mumsigt, idag är det njure igen! Sedan njursautén, då kalvnjuren fick återupprättelse, Jag har kastat alla gamla dubier åt sidan och har sett fram emot en riktigt mustig, härlig steak and kidney pie. En sån där vacker, brittisk paj med små ventilationshål och dekorationer på toppen. Med gyllene, frasigt skal som går sönder när man knackar på det och trillar ner i fyllningen. En riktig sagopaj, det fattas bara att det flyger sparvar ur den.
Länge funderade jag på varför njurpajen har ett egennamn, och varför det är just Torbjörn? Ganska självklart kan man tycka när man inser att det är Torbjörn som har namnsdag idag. Viktigare än pajens namn, i vart fall för undertecknad, är dess innehåll. Enligt Palsternackan skulle det idag bli revansch för lammnjuren. Det var ju det jag fick till frukost den där tidiga morgonen på Smithfield market i London, något som gjorde att jag väntade flera år med att försöka mig på denna inälva igen. När jag lagade njursautén erfor jag vissa problem med att införskaffa huvudråvaran. Vid det tillfället fick jag nöja mig med fryst kalvnjure, hur skulle det nu gå att uppbringa lammnjure? Faktiskt ännu sämre än med kalvnjuren visade det sig, det fanns inte ens någon fryst att uppbringa i saluhallen. Med den sorts pragmatism som präglar en palstersnackare såhär när en dryg sjättedel av Gastronomariumet är vederbörligen genomätet nöjde jag mig helt sonika med kalvnjure, men lyckligt nog färsk sådan. Dessutom är jag av åsikten att misslyckats med att införskaffa en av huvudråvarorna i dagens rätt bör man kunna kompensera detta med att öka på med något annat. Att i brist på lammnjure öka på mängden Torbjörn i pajen var uteslutet, jag ville inte få någon Sweeney Todd-skapelse, och då var det bara portvin kvar att spela med. I originalet skulle det blott vara en dutt, då torde väl en deciliter kunna kompensera bristen på njure från just lamm?
Hur blev då denna njurpaj till slut? Vid en första anblick måste det erkännas att den inte såg fullt sådär sagolik ut som önskat. På ett lite naivt sätt hoppas jag alltid få maträtter inte bara välsmakande utan också vackra, även första gången jag lagar dem, knappast en realistisk önskan men jag dras med den likväl. Smaken däremot var det verkligen inget fel på, tvärt om. Mustiga och komplexa aromer som önskat, och med krispigt och sprött skal som gick sönder som önskat. Tyvärr var det inte läge för en pint bitter just idag, något som annars skulle spätt på den härliga pubkänslan ytterligare.
Om dagens köttiga njurpaj och gårdagens fettisdagsbulle var passande skaffning sista dagen i fastan är morgondagens rena fastekosten ety ”Den ymniga råkostsalladen” pryder bordet.

Annonser

Om palsternackan

Mat- och dryckesintresserad exilgöteborgare, deltagare i första upplagan av Sveriges Mästerkock.
Det här inlägget postades i Gastronomarium. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s