Den varma punschen med sin ärtsoppa

Som avrapporterat i samband med årets första Palsternacksärtsoppa är jag uppriktigt sagt inte överförtjust i varm punsch till ärtsoppa. Det är inte temperaturen eller vad man har till det hänger på, jag förespråkare heller inte iskall punsch till desserten. Denna bristande punschentusiasm kan med rätta anses gå stick i stäv med min gedigna kalaserfarenhet i samband med spex och andra studentikosa upptåg men de gäller enbart de rent smakmässiga kvaliteterna hos drycken inte dess princip. Mer specifikt är det den höga sötman jag finner sliskig och obalanserad, arrakssmaken gillar jag.
Vid provsmakning av vilken dryck eller mat som helst är det praxis att stänga ute andra intryck för att enbart bedöma de inneboende kvaliteterna hos livsmedlet. Vad man som regel bör undvika under en provsmakning är de sociala och miljömässiga stimuli som annars ramar in våra måltider. Den sortens stimuli som gör att det där vinet som var så fantastiskt när det inmundigades på piazzan med utsikt över havet och som man köpte med sig en låda hem av visar sig vara ett helt ordinärt italienskt bordsvin när man väl korkar upp en flaska hemmavid. Den sortens stimuli man får av att ta en slät kopp kaffe med en gammal vän. För mig är punschens väsen intimt förknippad med de miljöer och sociala sammanhang jag har druckit den i. Den är ett måste, en integrerad del, av en spexsittning, och hur mycket bättre man än tycker det hade smakat med en konjak till kaffet skulle det under dessa omständigheter vara helt fel och förlusten av punschen skulle beklagas djupt. Inte för att måltiden mister något på det gustatoriska planet utan för att det sociala och miljömässiga sammanhanget förutsätter punsch. Att den punschen dessutom är varsamt hemblandad efter hemligt recept av en kunnig festprisse ökar bara njutningen.
Ensam hemma med en tallrik mikrotinad ärtsoppa saknas tyvärr de förutsättningar som kan göra att punschen bidrar till min kalasstämning och i ensamheten blir det smakmässiga tillkortakommande smärtsamt uppenbara. Ärtsoppan hade varken vunnit eller förlorat på kryoförvaringen utan var, med sin stadiga, grova senapsklick, precis lika god som senast. Knäckebrödet, bohusländsk fiskarkaka, täcktes för dagen av ett tjock lager av en röra på riven ost, smör, fransk senap, kummin och brännvin och mådde verkligen inte sämre av det. Puschen däremot, måltidens
enfant terrible, satte jag i mig mest för att det står så i Gastronomariumet. Det är helt enkelt en kombination jag inte förstår. Gin + tonic = sant, hallon + lakrits = sant, punsch + ärtsoppa = ?.
Från oklarheterna kring förträffligheten hos kombinationen av punsch och ärtsoppa går Palsternackan imorgon till en självklar kombination av pannbiff, stek lök, senap och sås. Blir gott det!

Annonser

Om palsternackan

Mat- och dryckesintresserad exilgöteborgare, deltagare i första upplagan av Sveriges Mästerkock.
Det här inlägget postades i Gastronomarium. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s