Våfflorna förstås!

När hustrun och jag för fyra och ett halvt år sedan flyttade in i vårt hus frågade en av min kollegor mig hur många redskap med sladd jag hade. Ganska många tyckte jag och räknade upp matberedare, större hushållsmaskin, kaffekvarn, elvisp, glassmaskin och så vidare. Trots att kollegan som frågade också är matintresserad var det dock tydligt att denna typ av redskap inte räknades utan att borrmaskinen var enda prylen som tog poäng. Ett köksredskap som jag inte hade när vi flyttade in i huset, ett som jag över huvud taget aldrig ägt, var dock våffeljärn. Vad kom sig då detta? Att lida av våffeljärnbrist är kanske inte att beteckna som en ohållbar hemsituation men inom gastronomiska kretsar får det kanske anses som smått anemiskt.
Som barn åt jag främst våfflor på vårt lantställe, det var en sorts sommartradition, och när jag skaffade eget hushåll försökte jag framför allt skaffa den köksutrustning vi hade hemma i lägenheten snarare än på
landet. Dessutom fanns det sociala dimensioner av våffelkonsumtionen som gjorde det till en familjemåltid, jag ville äta dem på landet tillsammans med mina syskon. Sedan har det nog bara inte blivit av att jag skaffat våffeljärn även om jag var på vippen att köpa ett för ett antal år sedan när min svåger stundtals bodde hos oss eftersom han gjorde examensarbete i Stockholm saknade egen lägenhet i Göteborg. På min fråga vad han skulle vilja ha till middag en dag svarade han våfflor och, frånsett järnbristen, tyckte jag det var en utmärkt idé. Lika bra då att införskaffa en lagg tillsammans med övriga våffelingredienser. Vår lokala stormarknad hade dock just sålt slut på sina våffeljärn och längre än så kom jag inte den gången.
I enlighet med det gamla borealskogsordspråket ”Då Palsternackan anbefaller lyder man” har jag nu gjort slag i saken och köpt mitt livs första våffeljärn varvid jag även insåg att det var hög tid att börja experimentera med olika våffelsmetar. Under uppväxten var det den köpta våffelmixen som gällde och jag kommer ihåg att när jag någon gång testade att göra våfflor från grunden fastnade smeten bara i laggen och snart var påsen framme igen. Då hade vi å andra sidan ett äldre järn, nog borde dagens non-stick-varianter inte bara berika mat och inandningsluft med nedbrytningsprodukter av PTFE utan även göra så att smeten inte fastnar lika lätt. Att utgå från det recept som medföljde järnet var en tanke jag snabbt slog ur hågen då det visade sig innehålla margarin, våfflor är ju trots allt människoföda! Margarinfria våffelrecept finns det lyckligtvis gott om och jag utgick ifrån ett med bakpulver, annars lär våfflor med jäst hålla sig frasiga längre tid efter gräddningen. Delade smeten i två satser och kryddade den ena med kanel medan den andra fick en tillsats av finhackade torkade körsbär. Kanelvåfflorna serverades på hustruns inrådan med smörstekta äppelklyftor, vispgrädde samt lönnsirap och det var ett gott förslag; sirapen kompletterade äpplens syrlighet på ett strålande vis, möjligen hade lite socker i smeten förhöjt kanelsmaken. Körsbärsvåfflorna serverades med slovensk körsbärskompott, vispgrädde, strösocker och hackad pistasch och var en kombination som smakade riktigt bra den med, låt vara med väl markerad syra då jag råkat köpa en sur variant av körsbärskompott istället för den vanliga, sötare. Gott käk sålunda, och dessutom med potential att höjas ytterligare ett snäpp.
Tävlingen om hjortsteken som avgjorde i söndags blev en jämn kamp, i afton ser hustrun och jag fram emot att njuta en Palsternacksmåltid utan att ha lagt så mycket som två fingrar i kors. Skall bli väldigt trevligt!

Annonser

Om palsternackan

Mat- och dryckesintresserad exilgöteborgare, deltagare i första upplagan av Sveriges Mästerkock.
Det här inlägget postades i Gastronomarium. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Våfflorna förstås!

  1. ingrita skriver:

    Jag har för längesen uteslutit färdig våffelmix, man skall ju ändå röra ihop den. Orkar man röra ihop det, kan man lika bra bland ihop med det som finns i skafferiet, det är ju trots allt av varor som man alltid har hemma. Jag hittade ett recept från min samling (fogtdahls matlexikon), som jag som vanligt modifierar. Mjöl, grädde+mjölk, kolsyrat vatten, vaniljsocker, lite salt och flytande smör. Hade inte tid att låta den vila i en timme, lät bara vänta på järnet att bli varmt, max tio minuter. Det blev frasiga, fina våfflor det.

    Till det hade vi okomplicerde tillbehör; turkisk yoghurt, caviar, vårlök, citron. Eller blåbärssylt och vispad grädde. Så enkelt och så gott!

    Ps, lite förvånad att du redan åkt ut, jag tippade ju att du skulle landa i topp tre. 🙂

  2. ingrita skriver:

    just kolsyrat vatten verkar vara tricket, precis som med frityrsmet. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s