Fiskpuddingen

Fiskpudding med skirat smör är riktig comfort food som jag gärna äter men faktiskt inget jag kan dra mig till minnes att jag någonsin lagat själv. På så sätt skiljer det från sin kusin laxpuddingen, som ju redan nu i slutet av mars stått i Palsternackan inte mindre än två gånger. Den uppmärksamme läsaren torde noterat att den senare laxpuddingen, som avnjöts för blott några dagar sedan, inte avrapporterats vederbörligen. Den gången testade jag att göra puddingarna i småformar, något som blev bra och möjliggör snygg servering av laxpudding som förrätt. Dessutom testade jag att ersätta det vanliga skirade smöret med ättika, överraskande lyckat och fräscht.
Medan jag ser den konventionella potatisbaserade laxpuddingen som en maträtt man bereder av råa ingredienser är fiskpudding primärt en resträtt som kräver tillgång till kokt ris och fisk. Och detta kan nog vara en del av förklaringen till varför jag inte lagat den tidigare, överbliven kokt fisk är något som mycket sällan återfunnits i mitt kylskåp.
Så ej heller idag, men det är trots allt en smal sak att koka ris och fisk en stund i förväg. Har läst lite olika tankar kring vilken sorts rester man skall ha till fiskpuddingen, såväl rester av risgrynsgröt som vanligt kokt ris kan användas. Jag valde en förhoppningsvis gyllene medelväg och kokade grötris i vatten, och till det pocherade jag en redig koljafilé. När ris och fisk hade svalnat av ordentlig delade jag upp fisken i mindre bitar, blandade med riset och tillsatte ägg uppvispat med mjölk och lite grädde. Salt, vitpeppar och en rejäl knippa dill utgjorde kryddning och smeten hälldes i en väl smord form, beströddes med ströbröd och lite smör och gräddades i hög ugnsvärme. På knappa tre kvart i ugnen pöste puddingen upp vackert men fick en väl mörk färg. Detta visade sig dock inte vara något problem, den lossnade fint från formen och innanmätet var det verkligen inget fel på. Fiskpudding kan bli lite stabbig men den här var härligt lätt och luftig med bra balans mellan fisk, ris och äggstanning. Även om ättikan var utsökt till laxpuddingen kändes det instinktivt som att det skirade smöret trots allt är det optimala tillbehöret till fiskpudding med sin lägre fetthalt och mildare smaker. Mätta och belåtna insåg såväl hustrun som jag att vi kanske skulle nöjt oss med lite mindre, men det är svårt att låta bli när det är så gott.
Magen i fyra hörn lär det bli imorgon då vi smörjer kråset med mejeristens våta dröm – ostfondue. Vi ses på andra sidan!

Annonser

Om palsternackan

Mat- och dryckesintresserad exilgöteborgare, deltagare i första upplagan av Sveriges Mästerkock.
Det här inlägget postades i Gastronomarium. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s