Köttsoppan med klimpen och persiljan

Även om jag med god aptit satt i mig mången köttsoppa genom åren har jag faktiskt aldrig ätit klimp. Däremot har jag ett distinkt minne av en barnbok där huvudpersonen, en flicka tror jag, serveras just soppa med klimp. Själva klimpen beskrivs som fruktansvärd och flickan, kan det vara lilla Sparvel?, våndas över den vederstyggliga maten något fruktansvärt. Jag fann som barn denna historia väldigt gripande och drog mina slutsatser angående klimpen – den skall till varje pris undvikas. Jag fann till och med själva ordet ”klimp” svårt traumatiserande, det lät otroligt äckligt i mina öron.
Sedan dess har mitt intresse för gastronomi gjort att jag sökt nya matupplevelser och att jag blivit nyfiken på att testa även saker som verkat lite underliga. Klimpen har jag dock inte varit särskilt intresserad av förrän precis på den senaste tiden och när den nu anmodades i Palsternackan blev det ett ypperligt tillfälle att pröva på. Den hemska klimp jag som barn såg framför mig var seg och degig med potential att bara växa mer och mer i munnen ju längre man tuggar den. Men de recept på klimp jag läste igenom visade föga potential till annat än tämligen mjuka och följsamma historier. I princip handlar det om en tjock stuvning på vetemjöl, smör och mjölk till vilken man sätter äggula varefter man antingen låter den stelna i en form alternativt pocherar. Jag valde den förra metoden som bland annat Bengt Petersen gått i god för i sin bok ”Svensk Mat” även om han där rekommenderar att man gör den dagen innan och jag, i vanlig oordning, gjorde den med andan i halsen under tiden som soppan kokade. Soppan ja, för dagen blev det märgpipa, rotselleri, morot, palsternacka och purjolök. Och tid förstås, skall man koka soppa på det här viset gäller det att locka fram mustigheten ur köttet och det kräver ett par timmars puttrande. Varsam avsmakning med salt, peppar, citron och den vitala persiljan banade väg för en smaskig soppa – nu var det bara att addera klimpen. Vände upp den ur formen där den stelnat, lite dallrig och lös verkade den allt. Skar upp den i kuber som försiktigt placerades i soppan. En soppa som för övrigt smakade precis som jag tycker köttsoppa skall smaka; rena, klara smaker av kött och de individuella grönsakerna samt den sötma man får av ett sådant här kok – riktigt gott. Klimpen däremot visade sig vara något av en jaha-upplevelse. En väldigt anonym historia, knappt tillräckligt fast för att hålla ihop. Testade faktiskt att smörsteka några klimpar i förhoppningen att de skulle få mer karaktär både på smak- och konsistensfronten men de visade sig vara allt för lösa och desintegrerade helt i stekpannan. Nästa gång använder jag nog ett recept med mer mjöl, skall bli spännande att se om inte ett sådant förfarande ger en klimp som tillför något till maten.
Morgondagens mat är minst lika klassisk som dagens – stuvad abborre.

Annonser

Om palsternackan

Mat- och dryckesintresserad exilgöteborgare, deltagare i första upplagan av Sveriges Mästerkock.
Det här inlägget postades i Gastronomarium. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Köttsoppan med klimpen och persiljan

  1. brittakarolina skriver:

    Palsternackan, jag vill låna bilden av sopptallriken med klimp till min beskrivning av barndomens kamp mot både soppan och klimpen. MVH Brittakarolina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s