Den stuvade abborren

Abborre är en fisk jag ser mer som bytesdjur än råvara i köket. Inte så att jag inte vill laga och äta den men om något säger ”abborre” associerar jag först och främst till fiske. I Sverige är sportfiske en relativt vanlig fritidssysselsättning, det är i jämförelse med t.ex Tyskland väldigt enkelt att ge sig ut på fiskafänge. Förutom utrustning behöver man på sin höjd ett fiskekort och koll på fredningstider och minimimått, sen är det bara att ge sig ut och väta kroken. Just att meta abborre, inte sällan med bambuspö och bulligt röd-vitt flöte, är den introduktion många fått till fiske. Tidigare har det i Palsternackan föreskrivits en hel del comfort food, abborrmete får snarare sägas röra sig om comfort fishing, en sorts fiske även den mest durkdrivne storfiskare kan återvända till ljumma sommarkvällar. Den första fisk jag själv fick på kroken var i och för sig vitling men det var nog i samband med det som mitt fiskeintresse verkligen tog fart. För det var någon gång därefter som jag med ett spö av en torr gammal gärdsgårdsstör smög mig ner till sjön nedanför vårt sommarhus. I sjön fanns en mycket speciell liten brygga vid vilken blott en båt låg förtöjd. Det speciella med bryggan och båten var att de tillhörde en gubbe som brukade komma dit då och då på moped och ge sig ut på en fisketur. Gubben gick på förekommen anledning under benämningen ”arga gubben” och att gå ut på hans brygga var inget man gjorde bara på kul, speciellt inte om man som jag har en fallenhet för konflikträdsla. På något vis lyckades jag dock uppbåda tillräckligt med mod för att ge mig ut på bryggan med min maskagnade krok. Det var inte särskilt djupt vatten och efter en stunds fiskande såg jag en ensam abborre, i mitt tycke en riktig baddare, som simmade omkring runt bryggan. Med höjd hjärtfrekvens förde jag försiktigt kroken mot abborren som granskade masken ett tag varefter den högg! Jag fick raskt upp fisken på bryggan och knäckte nacken som jag lärt mig och sprang upp till huset obegripligt stolt och upprymd och blev förevigad med fångsten. När jag berättade om fångsten för en äldre grannpojke som jag visste fiskade en del frågade han vad den hade vägt. Något sådant hade jag inte tänkt på och jag kände att storheten i min fångst förminskades något. I efterhand när jag granskat fotografierna av mig och abborren har jag gissat på att den vägde 3 hg. Långt ifrån någon jättefisk med för att vara en tioårings första abborre är det verkligen inte fy skam.
Har ingen aning om hur just den abborren anrättades men generellt har mitt intresse för sportfiske gått hand i hand med mitt intresse för matlagning. Jag fick tidigt lära mig att rensa och filéa fiskar och testade även att röka, grava och bereda på andra sätt. Just stuvad abborre, en av de verkligt klassiska tillagningsmetoderna, har jag dock aldrig testat förut. Av tradition gör den på hela, fjällade abborrar men jag valde att filéa abborren och koka fond på skrovet, en fond som användes i själva stuvningen. Tillsammans med potatis och blomkål smakade den persiljestuvade abborren riktigt bra.
Blodpudding har jag med framgång lagat flera gånger tidigare, inte minst när jag kom med i Sveriges Mästerkock, blodkorv däremot har jag aldrig testat. Imorgon får jag chansen.

Annonser

Om palsternackan

Mat- och dryckesintresserad exilgöteborgare, deltagare i första upplagan av Sveriges Mästerkock.
Det här inlägget postades i Gastronomarium. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s