Herrmiddag: Sursteken! (Mor ute)

Jag har anordnat många kalas och besökt ännu fler ändå men just herrmiddag är något jag inte kan minnas att jag varit på, undantaget en massa svensexor. Sedan är det klart att jag lagat och ätit middag i uteslutande manligt sällskap en massa gånger men inte på det formaliserad vis som kan betecknas herrmiddag. Att jag själv aldrig anordnat någon beror säkert i hög grad på min skepsis gentemot sådan social uppdelning som gör att könen umgås för sig istället för tillsammans. Det var när jag hade förmånen att tjäna Kronan i mitten av nittiotalet som jag för första gången tillbringade mina dagar omgiven av så gott som uteslutande män och det gav verkligen ingen mersmak.

Men, så sant som jag i bekantskapskretsen har oräkneliga goa gummor finns det lika många goa gubbar som borde kunna nappa på en inbjudan enligt Palsternackans Gastronomarium. Goa, kalassugna gubbar som vet hur festslipstenen skall dras. Som kanske inte går på fullt lika många balunser idag som för tio, eller var det femton, år sedan och som säkert snabbt faller till föga då det vankas brännvin, mat och sång.

Japp, en snabb sondering gav vid handen att det minsann utan problem skulle lösa sig med gäster till herrmiddagen. Sursteken, som legat i sin vinmarinad under en veckas tid, skulle självklart utgöra huvudrätten men i övrigt var fältet fritt för gastronomiska utsvävningar. Den andra instruktionen för dagen, ”mor ute”, gav ett ypperligt tillfälle för tösabiten och mor att hälsa på mormor och morfar i Värmland och efter att de skjutsats till tåget tidigt på lördagmorgonen vidtog förberedelserna för aftonens middag. Lyckligtvis hade en ev gästerna, Smådjurspansargeneralen, gentilt erbjudit sig att hjälpa till med förberedelserna och utan hans assistans hade det nog blivit till att dinera på hämtpizza. Istället fick vi, förutom själva middagen, till en liten tvåpersoners herrlunch och då sillen i papper visade sig väl salt passade vi på att inventera ölförrådet som vi turligt nog fann var gott. Både ölet och förrådet.

En mindre god nyhet nådde oss dock, Hasse-Basse, en av kämparna i kvällens middagsbatalj, låg hemma med svår ryggvärk och fick lämna återbud. Tråkigt för samtliga inblandade men vi fortsatte oförtrutet hacka, skära, bryna, och skala och plötsligt var det mindre än en halvtimme till gästernas ankomst och mer än hög tid att komma i fracken. Trots det sedvanliga fäktandet med knappar, band och fluga stod hälften av oss redo att möta gästerna på klockslaget sex.

I kvällssolen på altanen stod strax Per H, Sune, Roger, Mz, Lillebror, Smådjurspansargeneralen samt undertecknad, samtliga uppsluppna och redo för kalasandet. Förväntan inför aftonen såväl som vårens ankomst beseglades med en skål i Sav som Smådjurspansargeneralen tagit med varefter den ålderdomliga traditionen med brännvinsbord, smörgåsbordets anfader, återupptogs. Västerbottensost, knaperstekt fläsk, Ystadkorv samt ansjovisfileér på gurkskivor med smetana sköljdes ned med Bäska Droppar och Duvel. Med brännvin i glasen fick vi även ett gyllene tillfälle att musicera och grannskapet fick möjlighet att njuta av såväl ”Ja Helan” och ”Än en gång däran” som ”Halvan”, den senare med hjälteinsatser i damstämmorna från Mz och Sune.

Styrkta av detta kunde vi så småningom anträda själva måltiden med en laxtartar med sardeller, cornichoner, senapsvinägrett och vakteläggula. Den senare var ämnad att serveras som 63º-ägg, jag hade lånat med ett vattenbad från jobbet för att underlätta i detta, men någonstans mellan helan och halvan måste jag glömt stoppa äggen i vattenbadet varför den istället kom rå i sitt vackra skal. Herrarna verkade påtagligt nöjda med förrätten och skulle säkert gärna satt i sig ytterligare en krutongbit hade värden bara varit aningens mer företagsam.

Någon direkt svält var det dock inte tal om och strax stod den sägenomspunna sursteken på bordet i sällskap av saltrostad rattepotatis, smörstekta morötter, ugnsbakade schalottenlökar, pressgurka och gräddsky på marinaden. Under muntra tillrop och en och annan visa tryckte vi i oss merparten av steken. Enligt Palsternackan skall ju steken på söndagen vara slut men vi fick på den punkten känna oss besegrade av fransyskan från Tjolöholm. Tvenne magnumbutljer Villa Puccini betvingade vi dock så att det fanns en bit stek kvar bekymrade oss föga.

Istället fokuserade vi på desserten; hemrörd glass på tahitivanilj med vinkokta katrinplommon och aprikoser samt mandelflarn, det hela nedsköljt med Commandaria St John. Sune plockade fram gitarren och återuppväckte några klassiska gyckelnummer; ”Karesuando”, ”Den tionde räkan” och ”Sunesången” gjorde sedvanlig succé: Dessutom inventerades den nyutkomna Taubeboken som lätt är värd sina sex femtiolappar.

Kaffe och konjak är förstås självskrivet på herrmiddag. En fet cigarr tycker kanske många även det skall till men i ljuset av rådande röktobaksopinion och lakritshype fick herrarna hålla till godo med varsin lakritspipa. Och så grogg förstås, en stadig och ganska syrlig sådan som kontrast till allt fett och sött.

Vid midnatt och med stämningen på toppen lämnade vi disken åt sitt öde och satte vi oss bekvämt till rätta i en stordroska med destination kårhuset Villa Medici, denna kära gamla tummelplats där ett spexkalas nyss brutit taffeln. Bardisk såväl som dansgolv frekventerades och vi höll på tills fram på småtimmarna. När jag steg i taxin hem sjöng koltrasten, precis som den brukade förr då jag själv var tjugotre och oövervinnerlig.

Tack alla gäster och framför allt Smådjurspansargeneralen för ett väldigt bra kalas!

Den som äter enligt Palsternackan dagen efter herrmiddagen blir inte tjock ety då serveras Intet.

Annonser

Om palsternackan

Mat- och dryckesintresserad exilgöteborgare, deltagare i första upplagan av Sveriges Mästerkock.
Det här inlägget postades i Gastronomarium. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Herrmiddag: Sursteken! (Mor ute)

  1. DC skriver:

    Sicken fest!

  2. Maria Å skriver:

    Sotis! Jag vill också ha sömnbrist pga ett riktigt kalas!

  3. Karinko skriver:

    Kan inte Sune et al lägga ut Karesuando på you tube? Så vi i småstadsförgängligheten också kan drömma oss tillbaka till ungdomens ljuvliga förfall.

    • palsternackan skriver:

      Kolla med Smådjurspansargeneralen, han kanske gjorde ett ljudupptag.

      • Sune skriver:

        Jag är också intresserad i så fall, eftersom jag har glömt såväl hur den går som att jag skulle ha framfört den på palsternackans herrmiddag. En mycket trevlig tillställning förresten. Jag minns däremot mycket väl en något rumphuggen version av ”Highway to hell”…hoppas verkligen inte den kom med på inspelningen!

  4. Emil skriver:

    Vår bästa tid var då.

  5. Smådjurspansargeneralen skriver:

    Jag har ett småljudspansargeneralupptag ja.

  6. Kling skriver:

    Suck, sicket partaj. Jag längtar lite smått tillbaks till förfallet, tur att ni förfaller på nätet så fruntimmer och flerbarnsföräldrar kan förfasas och få förfördelas. Fnfnfnf!

  7. hans skriver:

    Suck!
    Kan i sammanhanget uttalas på såväl svenska som engelska. Ni ser ut att ha haft det precis så trevligt som man kunde tänka sig.

    Som naturliga förberedelser inför kvällens högtidlighet ägnades förmiddagen åt inköp av diverse drycker och därefter ett besök hos barberaren. Då jag med ett putsat yttre reste mig ur stolen och greppade dryckeskassarna högg det till i ländryggen. Den sedan några dagar begynnande stelheten i ryggen fick nu en mer akut, dolksticksliknande karaktär…

    Alkohol kan vara en tung last men jag vill till mitt försvar säga att min konsumtion är långt i från alarmerande. Inte heller sett till reda kilon var tyngden anmärkningsvärd. Det är inte utan att man kan undra om ev. högre makter upplevde kvällens planer som stötande trevliga…

    Jag såg mig tvungen att revidera kvällsplanerna vilket också innefattade menyn. Den kom att bestå av tre rätter – Alvedon, Diklofenak och Citodon. Dessa tre rätter har jag sedan i lördags kommit att avnjuta dagligen…
    /Hasse-Basse

    • palsternackan skriver:

      Ja det var väldigt tråkigt att du inte kunde komma för som du såg blev det riktigt lyckat. Kommer att tänka på den klassiska OA-stripen, låt vara att vi hade ännu större fokus på de sociala snarare än enkom gastronomiska kvaliteterna på måltiden.
      Tack för det goda brödet förresten! Njöt det både med överbliven stek, saltgurka, dijonsenap och pepparrot samt med lätthalstrad överbliven laxtartar.
      /Björn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s