Hummern och rosorna till mor

Palsternackans bud är ofta om inte outgrundliga så i vart fall föga uppenbara. En viss maträtt skall ätas en viss dag utan att det närmare motiveras varför. Ibland är det dock mer uppenbart med t.ex ärtsoppa på torsdagar, sjurygg på Septuagesima etc. ”Rosorna och hummern till mor” knyter an till veckan som kulminerade i förra lördagens herrmiddag med surstek. Dagarna innan far fick roa sig kungligt blev mor hänvisad till att i sin ensamhet äta falukorv med stuvade makaroner och fisk i vit sås, mat ratad av far, och dagen efter herrmiddagen förkunnade Palsternackan: ”Intet. Steken slut. Skafferiet länsat. Mor sur.” Det senare är väl något som med Palsternackans logik är tänkt skall avhjälpas medelst rosor och hummer.

Mor var dock inte det minsta sur dagen efter herrmiddagen och något uppenbart skäl till kompensation för just sviterna av herrmiddagen verkade överflödiga. Däremot öppnade Gastronomariumet för att uppmärksamma hustruns ovärderliga insatser för familjens levnad enligt Palsternackan. Att äta enligt Gastronomariumet är inget solouppdrag, det ställer sina krav på omgivningen och då framför allt ens bättre hälft. Ett fång rosor och vällagad hummer torde vara ett passande tack för hjälpen till den person vars insatser är en förutsättning för framgångsrikt palstersnackande. Tack älskling!

Mina tidigare erfarenheter av hummertillagning inskränker sig till ”Hummern Armoricaine” 1 mars. Detta var förvisso en i högsta grad välsmakande anrättning men jag var sugen på att vidga mina vyer och utvecklas i att tillaga detta ädlaste av skaldjur. Letade igenom en stor mängd recept i jakt på inspiration och föll för en variant med kokt hummer, majonnäs, forellrom och grön sparris. Detta verkade dock erbjuda en begränsad mängd mat som skulle tarva åtminstone en ytterligare rätt. I butiken fanns inte bara de gröna sparrisar som skulle ackompanjera hummern utan även tjocka, fina, vita sparrisar från Tyskland som bara bad om att bli serverade som förrätt. Det gamla elddopet för att bedöma om sparrisens grovlek är tillräcklig är att de skall få damerna att rodna, dessa aspirerade onekligen till detta.

De välvuxna tyskarna landade så småningom framför oss i sällskap av hollandaisesås, krutongsmulor, strimlor av lufttorkad fläskfilé, och stekt vaktelägg. Hade haft turen att hitta riktigt bra sparris och då smakar maten också därefter – helt underbart.
Med en rejäl dos vit sparris och klassisk emulsionsås i kistan kan man vänta en smula med huvudrätten. Vi läppjade vidare på den Duvel vi drack till förrätten och plötsligt stod hummern på bordet med sin forellrom och majonnäs. Den gröna sparrisen hade fått sig ett hastigt uppstek tillsammans med lite rökt fläsk och dessutom serverades en krämig 63
°C-äggula. En årgångschampagne som hustrun fick för ett antal år sedan satte pricken över i:et i denna utsökta måltid.

Nästa måltid i Palsternackan är betydligt mer påver: Findus grönsakssoppa.

Annonser

Om palsternackan

Mat- och dryckesintresserad exilgöteborgare, deltagare i första upplagan av Sveriges Mästerkock.
Det här inlägget postades i Gastronomarium. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s