Pytten Bellman

Palsternackan skall betvingas, och detta alldeles oavsett konsekvenserna för midjemåttet. Det står förvisso på inget ställe i Palsternackan att den skulle utgöra grunden för någon diet, typ ”Palsternacksmetoden”. I skiftet juli-augusti finns det förvisso ”försakelseveckan”, med både lite och äcklig mat men den avslutas med ”Den valfria Brakmiddan på det närmaste stadshotellet” och därefter är det tillbaka på den utstakade vägen mot cardio-vasculärkollaps. Undertecknad, som sedan några år tillbaka noterat ett aningens förhöjt totalkolesterol, börjar så smått fundera på de långsiktiga konsekvenserna av att följa Gastronomariumet och mer akut även de kortsiktiga konsekvenserna för sommargarderoben.

Pytt Bellman, doppsko, gräddstuvad pytt – kärt barn har många namn. Tanken är i korthet att steka en pytt i panna till perfektion och därpå berika den med en generös skvätt vispgrädde som får koka in helt hastigt. Som belöning får man en förvisso stabbig men härligt krämig ätupplevelse. Vanlig pytt i panna var inte ovanlig restmat på helgerna när jag växte upp men gräddstuvad var den aldrig, första gången jag åt det var faktiskt för mindre än tio år sedan. Vi var ett gäng spexare som tillbringade en novemberhelg i min pappas sommarstuga för att lägga grunderna till kommande års föreställning. En hel del smaskig mat och dryck förgyllde det i huvudsak stillasittande veckoslutet och till lunch på söndagen åt vi traditionsenligt pytt i panna från frysdiskens djupaste gömmor. Som spiken, den mjukt gräddiga sådana, i kistan gled några deciliter grädde, som var över sedan dagen innan, ner i härligheten strax innan vi bänkade oss. Under det att vi njöt vår fettstinna måltid upplyste åldermannen i sällskapet oss om hur det gick till när han som yngling lärde sig steka pytt på någon vägkrog i Hjo-trakten. För att få en ännu ej färdiglagad pytt i panna att åtminstone se perfekt stekt ut tillsattes sojasås och vips var maillardreaktionen tillfuskad. Ett knep jag tack och lov aldrig frestats att nyttja.

Till dagens pyttlagande fanns det visst bara en gul lök i kylskåpet så den fick sällskap av en av sina röda kusiner. Rökt fläsk, en förlupen wienerkorv samt de sista resterna av herrmiddagens surstek landade även de i pannan. Avslutningsvis togs favorithalvfabrikatet frysta potatistärningar åter till heders. Som anbefalles serverades doppskon med hackad persilja och rödbetor. Stekt ägg kanske inte är nödvändigt när pytten är stuvad men nog är det väldigt gott, så även denna gång. Testade även med saltgurka som tillbehör för att ge kontrast till gräddigheten, smakade riktigt bra det med.

Från och med nu skall det totala energiintaget från palsternacksmåltiderna begränsas, det är i alla fall värt ett försök. Morgondagens Tournedos Rossini är framför allt hör i proteiner så det blir en lämplig startpunkt.

Annonser

Om palsternackan

Mat- och dryckesintresserad exilgöteborgare, deltagare i första upplagan av Sveriges Mästerkock.
Det här inlägget postades i Gastronomarium. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s