Lappskon

Lappsko, vad är det? Jag kunde inte svara hustrun på den frågan, var tvungen att googla det. Första svaret på Wikipedia, ”samernas traditionella fotbeklädnad…sydd av skinn från renens ben, med pälsen kvar” lät som det skulle kittla gomspenen väl mycket. Lyckligtvis finns det en synonym; lapskojs. Och vad är då lapskojs? Om man skådar den färdiga rätten är det ju inte så lätt att veta, det är lite vanskligt att identifiera dess individuella delar. Potatismos, alternativt sönderkokt potatis, samt kokt rimmat nöt- eller fläskkött är de primära ingredienserna. Många har säkert primärt ätit lapskojs i skolan, och kanske inte alltid med allt för stor entusiasm. För egen del skedde dock det största lapskojsintaget strax därefter, som beväring.

Under värnplikten låg vi ganska mycket i fält utan närhet till trossen och den goda mat de langade upp varför vi var hänvisade till frystorkat och konserver. De senare, guldburkarna, kom i ett antal olika varianter. Förutom de ”fullständiga måltiderna”, t.ex. pytt i panna, ärtsoppa och lapskojs, förekom en liten 60 g burk med leverpastej vilka man kunde breda på det brödsubstitut som gick under beteckningen försvarets Mariekex. De senare var dubbelt så tjocka men hälften så goda som vanliga Marie kex och i sötaste laget för att kombinera med en konserverad leverpastej som jag gärna ätit på danskt rågbröd eller en helt ordinär knäckebrödskiva. Att vi dessutom skulle äta en (eller var det två) burkar om dagen gjorde det hela rent bisarrt. Inför slutövningen bad vi personalen i förrådet att slippa ta ut hela ransonen eftersom vi ville ha mer plats i bandvagnen. Detta var dock inget alternativ utan vi fick ut sju flak till gruppen. Väl på Älvdalens skjutfält fattade vi beslutet att gräva ner merparten i den ymniga snön, lite dåligt samvete hade vi nog men tröstade oss med att vi ändå skulle sprida mängder av skrot i naturen med haubitsarna och att en av oss skulle slippa skidtolka tack vare burkdumpningen.

Till skillnad från leverpastejen förekom lapskojsen i helt rimliga mängder, vi åt mest frystorkat som förvisso smakade bra men gav upphov till en avsevärd gasbildning. Guldburkarna utgjorde välkomna avbrott till den flatulensskapande torrskaffningen. Nog diskuterade vi favoriterna en del, något som verkar förekommit även efter att jag muckade. Eftersom min pluton åt så mycket medhavd mat hade vi spritkök att värma den på snarare än de annars så vanligt förekommande snuskburkarna, de som diskuterades av soldaterna vi lagade mat till i Sveriges Mästerkock.

För dagen hade jag ett åtagande att servera mat till några av hustruns kollegor och lapskojs kändes kanske inte helt rätt. Hade funderingar på att göra en separat portion med lapskojs till mig själv med hjälp av Corned beef, en ingrediens även nestorn Bengt Petersen godkänt.Det visade sig dock att butikerna i min omgivning av någon anledning klassificerar denna helkonserv som säsongsvara och eftersom säsongen tydligen inte börjat blev det tji lapskojs idag, men jag fick mig en liten nostalgitripp.
Imorgon däremot blir det mat som är fritt från associationer till fältmässighet, nämligen ”Renskavet med äggröran”.


Annonser

Om palsternackan

Mat- och dryckesintresserad exilgöteborgare, deltagare i första upplagan av Sveriges Mästerkock.
Det här inlägget postades i Gastronomarium. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Lappskon

  1. Harald Strömberg skriver:

    1. Här på turistläkarmottagningen i sälen där jag tillfälligt arbetar är det fler än jag som läser! (såg det genom att palsternackan finns som snabbval)

    2. Ett inlägg som berörde mig var det om Lappskojs, ”äkta” lappskojs lagas av salta biten (standardkonserv) och pulvermos, gärna på triangiakök. Man behöver knappt krydda och maten blir klar på 2-3 minuter (beroende på vilken brännare man har). Ät med rödbetor, perfekt mat för segelbåten/fjällturen.

    // En fan (av både lappskojs och palstersnack

    • palsternackan skriver:

      Hallå!
      Tackar, kul att Nackan får spridning!
      Kan tänka mig att i rätt miljö blir salta biten+pulvermos=gött käk. Själv är jag en sån där jobbig typ som gör confit på anklår att ta med på fjällturen men så brukar jag inte komma så långt heller.
      Ha’re gött!
      /Björn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s