Den vegetabiliska lasagnen, där kött flytt för spenat

Lasagne är en typ av föda som jag tycker lämpar sig utmärkt väl som startpunkt för diskussioner om vad en viss maträtt egentligen är. Historiker har spårat föregångare till modern lasagne tillbaka till romartiden och ännu längre, redan de gamla grekerna lär ha ätit något som minner om dagens ugnsgratinerade rätt med lager av bechamelsås, köttfärssås, ost och pastaark. Så var i alla fall den lasagne jag växte upp med sammansatt och jag misstänker att många delar min uppfattning om att det är det en lasagne är och att alla andra typer av lasagne måste förhålla sig till denna definition. Sålunda är den vegetariska, eller som det står i Palsternackan, vegetabiliska, lasagnen ett i raden av undantag. Ytterligare ett steg ifrån den klassiska rätten är öppen lasagne där man snarare har ett pastaark som svepts löst kring en fyllning av något slag, nästan oavsett vilket. Estetiskt tilltalande förvisso, men är det verkligen lasagne? Är det ingredienserna eller sammansättningen av dem som definierar lasagnen? Kan man tänka sig en lasagnedessert? Moussaka uppvisar ju vissa strukturella och ingrediensmässiga likheter med lasagne och där har jag länge drömt om att skapa en efterrättsanalog – chokladmoussaka.

Men nu var det den vegetabiliska lasagnen det gällde, den med spenat. Undersöker man recept på sådant, de finns en hel del att tillgå, finner man att det är ganska vanligt att ha ricotta i. Själv gick jag dock bet på den detaljen, ricottan var slut i de två butiker jag besökte. Så jag chansade på dess hyllgranne mascarpone istället. Egentligen är Cottage cheese mer besläktad med ricottan men jag tänkte vara lite vild och galen och valde mascarponen. Blandade i vart fall den senare med senat och varvade med spenatlasaneplattor, tomatsås och parmesan. Och det smakade riktigt bra! Jag tillhör inte de mest lasagnefrälsa men tyckte nog att denna spenatvariant var väl så god som barndomens köttfärslasagne.

Lasagne kan komma i många former men ska man vara riktigt petig det är trots allt en vinterrätt som bör ätas innan knopparna brustit och småfåglarna detsamma, fast ut i sång.

Sjunger gör vi till nästa Palsternacksmåltid ety det är ”Det stora svenska smörgåsbordet med sina…ja, ja, ja…”

 

Annonser

Om palsternackan

Mat- och dryckesintresserad exilgöteborgare, deltagare i första upplagan av Sveriges Mästerkock.
Det här inlägget postades i Gastronomarium. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s