Kycklingen Marengo och Glassbomben

Den 14 juni 1800, efter slaget vid Marengo, var Napoleon hungrig och beordrade sin kock Dunand att raskt som bara den laga till något att äta. Dunand tog vad som fanns till hands; kyckling, ägg, vitlök, lök, tomater, en skvätt cognac ur härförarens plunta, lite av soldaternas bröd samt, kanske lite otippat, kräftor. Napoleon blev uppenbarligen mycket nöjd med resultatet och kyckling Marengo blev därefter en av hans favoriträtter. Durand försökte modifiera maträtten i efterhand, bland annat genom att utesluta kräftorna, men Napoleon tolererade inga förändringar.

Här någon stans kan det passa bra att pausa och betona det faktum att beskrivningen ovan är en av många historier som finns om rättens ursprung samt att den numer kan serveras med ingredienser som svamp och oliver. Med tanke på att slaget såväl som maträtten har dryga tvåhundra år på nacken är det kanske inte så konstigt om det med tiden utvecklats ett flertal teorier kring Bonapartes matvanor. En sagesman som befann sig närmre i tiden var Jean Antheleme Brillat-Savarin, författare av ”Smakens fysiologi”. Savarin vet att berätta följande om Napoleon:”Han var mycket oregelbunden i sina måltider, samt åt både fort och illa. Men även häri visade han liksom överallt sin oinskränkta vilja. Så snart aptiten vaknade, måste den även tillfredsställas, och hans kök var så inrättat, att man kunde på varje tid och var som helst ofördröjligen vid första vink servera honom höns, kotletter och kaffe.”

Oavsett vilket förhållande Napoleon hade till mat i allmänhet och kyckling Marengo i synnerhet har maträtten blivit en klassiker, en av de otaliga klassikerna i Palsternackan, och till klassiker måste man alltid förhålla sig på något vis. Ett vanligt sätt är att försöka återskapa dem till punkt och pricka för att utröna hur de en gång smakade och varför de blivit klassiska. Jag valde istället att försöka återskapa rätten genom att fokusera på ”man tager vad man haver”-mentaliteten. Några kycklinglår, stekta i olivolja i panna eftersom det kanske inte gick att uppbringa någon ugn i fält. Ett par ägg, överblivna tomater, bröd, vitlök och gul lök. I brist på cognac – calvados! Och kräftstjärtar i dillag som kronan på verket. Det blev kanske lite bonnigt men smakade helt OK.

När jag fyllde 30 fick jag av kompisarna en glassmaskin, ett av de köksredskap jag verklige använt flitigt. Har med dess hjälp lagat allt från klassisk vanilj- och chokladglass till blodapelsinsorbet med bäska droppar och roquefortglass. De flesta av recepten jag testat bär Jan Hedhs signatur och jag har länge suktat efter att ta det ett steg längre och laga någon av hans storslagna glassbomber. Nu skulle jag väl äntligen få tummen ur?
Tyvärr, bomben för dagen är att jag serverade köpegass, förvisso från en av Göteborgs klassiska kvalitetsglassproducenter men köpeglass ändå.

Imorgon får jag åter möjligheten att testa något jag inte lagat förut – dilamm.

Annonser

Om palsternackan

Mat- och dryckesintresserad exilgöteborgare, deltagare i första upplagan av Sveriges Mästerkock.
Det här inlägget postades i Gastronomarium. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s