Den Varma Vårkorven hos gubben vid stationen Titten på kvällståget. Längtan bort. Med bröd och senap, utan bostonsallad, tack!

Tråkig måltid förtäljer det piktogram som hör dagens rubrik till. Vadå tråkig? Och vad är det i så fall som gör måltiden tråkig, är det menyn ”korv med bröd” eller är det omständigheterna, att stå på stationen och se tågen gå medan man själv får nöja sig med att äta en trist wienerkorv och längta bort? Kanske är det kombinationen av de båda faktorerna, om tågavfärden betittats med en meny bestående av S.O.S., gäddfärsqueneller och crêpes Suzette hade det säkert varit idel glada miner även hos Palsternackans upphovsmän. Detsamma om korven avnjutits i åsynen av att favoritfotbollslaget skördat nya lagrar i kamp mot ärkerivalen.

Detta inlägg skrivs en dryg vecka efter själva inmundigandet av korven, eftersom jag reser en del för tillfället har jag funnit för gott att lagra upp med Palsternacksmåltider i förväg och rapportera allt efter hand. Dagen då stationskorven verkligen åts hade hustrun och jag dock inte den minsta lust att blott längta bort, vi hade nämligen för avsikt att besöka familjen S i Stockholm för tvåårskalas, musikalbesök, allmänt gött häng och inte minst Winerschnitzel. Inte nog med att vi tänkte sätta oss på tåget själva, vi skulle till yttermera visso heller inte försmäkta med någon tråkkorv. På bussterminalen bredvid Göteborgs Centralstation finns nämligen sedan ett flertal år den föredömlig korvmojen ”Frankfurter och cabanossy specialisten” som serverar hela världens wurrar. Kosackenwurst och cabanossy trängs med argentinsk chorizo och Kapruner Bockwurst. Och för den delen den vi båda valde för dagen – en het lammchorizo med parmesan.

Dessa rara charkuteriprodukter är i min mening signifikativa för vår gastronomiska tidsålder. Det finns fler aktörer på kvalitetskorvmarknaden, i Göteborg har t.ex. ”Gourmetkorv” flyttat fram positionerna rejält. Korven har gått från värdslig fuskmat 1987 till trendkäk 2011. Och vi nöjer oss inte med att köpa den från kvalitetscharkuterier – nu skall vi ånyo stoppa korven själva. Detta är den senaste föräldraledighetstrenden sedan surdegsbakandet blivit alltför mainstream – fram med köttkvarnen och korvhornet och, för att citera fröknarna Bernadotte, ”mera kött”! Även om jag misstänker att merparten av vårt korvintag, liksom merparten av det bröd vi äter, fortfarande kommer kunna härledas till en fabrik är jag väldigt positivt inställd till denna trend. Jag vet till exempel att jag som hembryggare av öl lärt mig mycket mer om köpeöl genom att själv få experimentera med råvaror och processer och jag kan tänka mig att även korvkonsumenterna kommer ställa högre krav på fabrikanterna om de själva får pröva på att stoppa korv.
Riktigt gott smakade vårkorven i vart fall i baguette med chimichurri och senap, lagom grovmalen och köttig utan tillstymmelse till tuggighet. Vi kommer gärna tillbaka och äter mer nästa gång vi tar tåget. Morgondagens Palstersnackning handlar dock om något helt annat, nämligen lerpottasill – till att börja med.

Annonser

Om palsternackan

Mat- och dryckesintresserad exilgöteborgare, deltagare i första upplagan av Sveriges Mästerkock.
Det här inlägget postades i Gastronomarium. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s