Porterhousesteaken!

Jaaaa! En riktigt redig bit kött att lägga på grillen – tack Palsternackan! Hustrun och jag är barnsligt förtjusta i de flesta sorters döda däggdjur och stekt eller grillat nötkött, företrädesvis entrecôte, hör till favoriterna. Får man en bra bit vill jag att själva köttsmaken skall få stort spelrum utan att dränkas i marinader och liknande. Självklart kan man krydda köttet även med starka smaker men jag tycker inte det skall behöva konkurrera med alltför många andra komponenter. ”Porterhouse steak” kan definieras på ett par olika sätt men eftersom morgondagens vita bönor skall serveras på amerikanskt luffarvis är det rimligt att utgå från den amerikanska – den är en variant av T-benssteken men tjockare och skuren där filén är relativt bred. Det skall inte stickas under stol med att man får betala ett tämligen väl tilltaget pris för den här sortens kött men i gengäld brukar sådana här exklusiva historier leverera. Dessutom skänker det mig en speciell glädje att få förkovra mig med en ny styckdetalj.

Palsternackans måltider har hitintills byggt tämligen mycket på kombinationen av kolhydrater och fett – den beryktade HCHF-kosten. Det skulle naturligtvis kunna vara rent slumpmässigt men under det att hustrun och jag ätit enligt Gastronomariumets har vi noterat ett tilltagande midjemått och utslag på vågen. Då är det ändå bara maj och vi har inte ens kommit halvvägs igenom betinget, mycket återstår men det skulle vara önskvärt om viktuppgångstrenden kan hävas. Lite mer åt LCHF-kosthållet kanske, vi har tidigare med framgång tillämpat kolhydratreducerad kost och nu skall vi undersöka om detta är förenligt med Palsternackan. Just Porterhouse steak kan definitivt serveras utan potatis, ris, pasta eller dylikt, den vinner bara på det. Grillad aubergine, grönsallad och chimichurri blev tillbehören till vår första medvetet kolhydratsnåla Palsternacksmåltid. Själva köttet lämnade intet i övrigt att önska. Kryddat med chipotle, vitlök, svartpeppar samt salt och kolgrillat till 50°C var det tur att det var en såpass stor bit, man ville bara inte sluta äta. En liten bit blev det dock kvar, en bit stor nog att förgylla morgondagens vita bönor.


Annonser

Om palsternackan

Mat- och dryckesintresserad exilgöteborgare, deltagare i första upplagan av Sveriges Mästerkock.
Det här inlägget postades i Gastronomarium. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s