Götildas Frestelse Intill förväxling lik Janssons, ehuru ostgratinerad. ”Göttigöttgött!” sa Götilda.

En vällagad Janssons frestelse är något av det bästa man kan servera mig, och den jag själv lagade i april var faktiskt en av de bästa jag ätit, ingen falsk blygsamhet där. Jag tog inha genvägar utan skar potatisen till tändsticksstorlek, svettade löken i rikligt med smör och använde uteslutande vispgrädde – mjölk i all ära men i Jansson har den inget att göra. Krämigt inre, krispigt på toppen, rätt avvägd ansjovissälta mot gräddens lenhet – så skall en Janssonslipsten dras.

Så, vad kan då ostgratineringen tillföra Jansson? Med facit i hand får jag nog säga – inte särskilt mycket. Med ostgratineringen försvinner möjligheten till en krispig topp, och ostsmaken konkurrerar med ansjovisen. Det skall erkännas att jag var lite slarvig när jag skar potatisen och att jag gjorde den i en aningens för grund form, kanske gav jag inte Götildas frestelse möjlighet att leva upp till sin fulla potential? Jag är villig att ge den en andra chans – vill någon övertyga mig om den ostgratinerade frestelsens storslagenhet är det bara att bjuda.
Bjudgodis vankas det i vart fall i nästa Palsternacksmåltid, matjesill, gräddfil, gräslök och hela joxet för en lyckad midsommar.



Annonser

Om palsternackan

Mat- och dryckesintresserad exilgöteborgare, deltagare i första upplagan av Sveriges Mästerkock.
Det här inlägget postades i Gastronomarium. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s