De ur den närbelägna sjön Kuckeln nyuppdragana abborrpinnarna

Svenskarna lever nära naturen och i viss mån även av den; vi plockar fläderblommor, svamp och bär för att spara sommarhalvåret till mörkare tider. Och så fiskar vi – längs hela kusten och i de fem största sjöarna är det fritt handredskapsfiske. I praktiken betyder detta att vem som helst kan ta ett traditionellt bambuspö eller annan enkel eller avancerad utrustning och bege sig ut till vattnet för att pröva lyckan. Som kontrast finns till exempel Tyskland där man måste ha en examen motsvarande jägarexamen för att få väta kroken och där man måste föra journal över sina fångster med information om bland annat längd, vikt och kön på fisken. I Sverige behöver man bara ta hänsyn till minimimått samt fredningsområden och dito tider varefter det är fritt fram att fiska. Det är väl en del av förklaringen till varför så otroligt många svenskar fiskat i vart fall någon gång i livet.

En av de vanligaste fångsterna vid svenskt sportfiske, såväl på sommar som vinter och i hela riket fjällkedjan undantagen, är abborren. Det är den första fisk många stiftar bekantskap med och även inbitna sportfiskare återvänder gärna till barndomens jakt på de randiga, glupska stimfiskarna. Tyvärr har den haft det lite svårt på delar av ostkusten, inte minst kring Gotland. Med hänsyn till de svårigheter den haft på senare tid sökte jag istället efter en lokalt förekommande folkfisk – flundran. På västkusten kallas den skrubbskädda eftersom dess kött förr ansågs vara allt för simpelt för mänsklig konsumtion men den hårda skrovliga huden efter torkning användes som sandpapper för fiskebåtar. I Skåne och på ostkusten har den högre status, inte minst som rökt. Och just på Gotland har det varit en stapelvara till den grad att man inte bara serverat den färsk utan även saltat in flundrorna som sillar och ätit kokta.

För mig blev det semesterns första spöfångade fisk, bottenmetad med räka i Visby hamn. Traditionellt flår man flundran innan man steker den hel på benet men för att göra den lite mer kontemporär filéade jag fisken, panerade i torrt rivebröd och serverade med kokta rödbetor, smörkokt lök och dillsmör. Den frasiga paneringen dolde en saftig och fet fisk och kryddsmör och grönsaker blev utmärkta tillbehör. Jag hade hoppats att dottern skulle somnat till middagen men istället satte hon med glädje i sig av den goda fisken och därefter sussade hon sött.
Mer sommarmat härnäst – ”Den pepparrotiserade potatissalladen”.

 

Annonser

Om palsternackan

Mat- och dryckesintresserad exilgöteborgare, deltagare i första upplagan av Sveriges Mästerkock.
Det här inlägget postades i Gastronomarium. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s