Dronning Margaretas Sill i Kapprock utan byxor men med fänkålssmör

Sill i kapprock, eller sill i papper som jag är benägen att benämna den, torde höra till den sortens husmanskost som få människor numera äter eller ens vet vad det är. De snapsviseskolade kanske blott har hört, eller för den delen sjungit om den, i ”Norges bäste”, Wergelandtravestin där det fastslås att Norges bäste sill i papper den har inga fjäll. Wergeland skrev originalet ”Norges fjelde” 1842 och att det på den tiden var lätt för allmänheten att relatera till sill i papper verkar helt rimligt om man betänker vad Hagdahl plitade ned nästan fyrtio år senare:
”Den berömda norska papperssillen tyckes numera hos oss hafva försvunnit ur handeln. Den kom vanligen landvägen i fjerdingar till Hedemora marknad och Upsala disting och var halfstor, blott rimsaltad och hvit i köttet. Den, som nu här utbjudes, är mycket salt och mager, mörk i köttet och förekommer i stora tunnor, men duger icke för samma ändamål som den ofvannämnda, oaktadt den prunkar med samma namn”.

Jag har ätit en del sill i papper genom åren men just den här varianten var en av de jag blivit mest nöjd med. Ovanpå ett smörat bakplåtspapper lade jag kokt, kall potatis i skivor, lite hackad gräslök och en lagom urvattnad saltsillsfilé. Skjuts in i ugnen på 225°C och när det bubblade och fräste ordentligt i det då uppblåsta paketet togs det från värmen, klipptes upp och fick tre rediga klickar fänkålssmör. Sillens salta safter absorberades av potatis en mildrades av smöret och fänkålen gav en härligt aromatisk kryddning som inte dränkte de andra smakerna – kort sagt delikat!
Liknande förhoppningar på ätbarhet, låt vara med andra smaker, hopar sig inför Johannas Gödkyckling. Vilken Johanna förstås med detta. Jo hon i Göteborg, förstås.