Svartrötter är något av en favoritrotfrukt för mig, även om de inte direkt står på menyn varje vecka lagar jag gärna svartrot lite då och då, inte minst då ett festligare tillbehör önskas. Deras lite söta och nötaktiga smak tycker jag fungerar väldigt bra tillsammans med lite saft och zest av citron och inte sällan serverar jag dem ljumna i just en citrusvinägrett. Att hålla dem från att svartna medan de är råa är ingen stor konst bara man lägger dem i kallt vatten med citronsaft eller annan pH-reglerare, då tycker jag det kan vara ett större aber att göra rent kastrullen man kokat dem i. Den får ju inte sällan en beläggning av den gummiartade saft som tränger ut ur roten då man skär i den och en och annan gång har jag ifrågasatt mitt rotfruktsval då jag gnott kastrullens insida ett bra tag. En annan lite speciell grej med svartrötter är att de som regel säljs i i knippen om 375 g. Den fixerade vikten tycker jag inte i sig är något problem men jag antar att det är den som är förklaringen till att rötterna i påsen ofta har såpass olika tjocklek, något som komplicerar tillagningen aningens.
Till just de ostgratinerade svartrötterna hittade jag dock en påse hyfsat jämntjocka där det blott var en extratjock rot som behövde klyvas i tu. Kokta i saltat vatten, gratinerade med lite grana padano och serverade med persilja och en liten sallad på tomat och kalamataoliver blev de en mycket trevlig förrätt.
Mer än trevlig, till och med alla tiders, är förhoppningen på nästa tallrik Pallsternacksmat – de stuvade abborrarna, à la Tiders.
palsternackan 